Vad händer med Ontarios schaktmassor?
Vart tar allt vägen? När Ontarios städer fortsätter att öka befolkningen och tätheten, är kranar och byggarbetsplatser en ständigt närvarande del av stadslandskapet. Men även om verkligheten i byggandet – och politiken för täthet i städerna – sällan är långt ifrån allmänhetens medvetande, förbises en viktig del av stadsutvecklingen kroniskt, eftersom de tusentals ton jord som grävs ut från byggarbetsplatser över hela landet varje månad försvinner från synen och ur sinnet.
Enligt forskningsuppskattningar gjorda på uppdrag av Residential and Civil Construction Alliance of Ontario (RCCAO) grävs uppskattningsvis 25 miljoner kubikmeter massor ut per år bara i Kanadas mest folkrika provins. Schaktmassorna som grävdes ut över Ontario på ett år skulle räcka för att fylla Torontos Rogers Centre hela vägen till taket 16 gånger om. Det är en häpnadsväckande mängd, en som är svår att jämföra med bristen på offentlig uppmärksamhet och bristen på offentlig tillsyn som den får.
Liksom många jurisdiktioner runt om i världen saknar Ontario ett heltäckande regelverk för att hantera schaktmassor. Även om det finns regler för att säkerställa att mark från brunfältsplatser behandlas på ett säkert sätt – med fullständig dokumentation av markinnehåll och deponeringsplatser påbud – finns det ingen enhetlig policy för att reglera återanvändning och säkerhet för överskottsjord från Ontarios byggarbetsplatser.
Inte all utgrävd jord skapas lika. Många platser har relativt oförorenad ”ren fyllning”, som säkert och fördelaktigt kan återanvändas av många industrier, inklusive byggbranschen själv. Omvänt måste giftig jord noggrant saneras eller sekvestreras. Verkligheten i stadsmark gör att en mängd olika föroreningar (från bensinavrinning till vägsalt och industriavfall) ofta finns på byggarbetsplatser. Som det ser ut beskriver landskapsbestämmelserna redan vissa säkerhetsgränser för olika föroreningar, men bristen på tillsyn när det gäller tillståndet på källplatserna skapar kroniska luckor i kunskapen om markförhållandena.
När uppgrävd jord väl har tagits bort från källplatsen är det ofta mycket svårt att ta reda på var den hamnar, även om det finns miljökänsliga lösningar. Jord kan antingen skickas till en godkänd/konstruerad deponi, en ren påfyllningsplats eller en behandlingsanläggning, där den säkert kan saneras och återanvändas. Tyvärr är detta inte alltid fallet, eftersom förorenad jord ibland till och med har hamnat på utmärkt jordbruksmark och privat egendom, vilket utgör en betydande miljö- och hälsorisk.
Medan Ontariobor lämnas ovetandes om vart utgrävd jord går, är mottagarna ofta lika omedvetna om var den kommer ifrån och vad som finns i den. Samtidigt, som RCCAO:s verkställande direktör Andy Manahan förklarar, lobbar byggbranschen för lokal återanvändning av schaktmaterial som naturlig återfyllning. Ändå innebär det obekväma status quo att de flesta urbana jordar ”måste dras långa sträckor till utsedda platser på landsbygden”, skriver Manahan i Ontario General Contractors Association journal. Under det nuvarande systemet är de negativa ekonomiska och miljömässiga externa effekterna betydande, förklarar han.
Utöver kostnaderna för att transportera och omhänderta jord finns det andra konsekvenser. Extra lastbilstrafik ger utsläpp av växthusgaser och ökar slitaget på våra vägar och motorvägar. Till exempel kommer bortskaffande av överskottsjorden som genereras av Eglinton Crosstown Light Rail Transit-projektet i Toronto att ta 150 000 lastbilsresor och producera 60 000 ton koldioxid.
Det mesta av schaltmassorna hanteras på ett ansvarsfullt sätt, men några få skrupelfria operatörer gör olagligt omhändertagande av jord utan tillstånd. Även om jord från stadsvägbäddar ofta innehåller salt – som betraktas som relativt rent – finns det fall där jordar med mer skadliga föroreningar dumpas olagligt. Allmänhetens förtroende för processen urholkas när dessa situationer uppdagas. Även om rörelsen för att reglera utgrävd jord gradvis har tagit form under de senaste åren, har industrin förblivit farligt okontrollerad, och var mycket av Ontarios överskottsjord finns är fortfarande okänd. Utan en robust och konsekvent regleringsapparat kommer allmänhetens kunskap om branschen ofta via sporadiska vitböcker och statliga studier, enstaka oroande rättsliga tvister och utredningsrapporter. Så vart tar allt vägen? 2019 vet vi fortfarande inte.
